pippibears.se

… eller de kanske inte tänkte alls?

Tidigare i veckan kunde jag i vår dagstidning läsa att ett par här i Sverige hade adopterat ett barn från… (hm, landet har försvunnit ur mitt minne, men det är egentligen oväsentligt vilket land). De adopterade barnet 2007, förra året var de nere i landet där det adopterades ifrån och lämnade tillbaka barnet hos dess biologiska föräldrar. Adoptivföräldrarnas motivering: De hade tröttnat på barnet!! Barnet bor idag hos sin biologiska pappa och hon är 13 år. jag kan förstå att adoptivföräldrarna tröttnat på barnet, vem tröttnar inte på sina tonårsbarn!! Men hur gick adoptivföräldrarnas tankar i deras hjärnor, när dem kom på idén att att lämna tillbaka sitt adoptivbarn till biologiska släkten? Det finns alltid en orsak till varför man väljer att adoptera bort sitt barn. Som jag har uppfattat detta med adoption är att när man adopterar ett barn blir det adoptivföräldrarna som är föräldrar till barnet och barnet kommer sedan ärva dem när den dagen kommer. De biologiska föräldrarna är ur juristisk synvinkel inte med längre. Att adoptera är inte som att gå in i en affär och till exempel köpa en TV och sedan året efter upptäcka att den är fel och lämna tillbaka den och få en ny! Jag har tre tonårstjejer, och det ska gudarna veta att det är tufft många gånger – men inte f*n kommer jag ens på tanken att åka till sjukhuset där dem är födda och vilja lämna tillbaka dem för jag har tröttnat på dem!! barn testar gränser och som förälder är vi dem som blir hårdast testade eftersom barnen litar på oss, vi överger inte dem ändå (ja, förutom de här adoptivföräldrarna). Troligtvis var detta paret lite till åren eftersom de adopterade ett äldre barn, detta brukar anpassas efter åldern på föräldrarna. Tufft att bli föräldrar till ett halvvuxet barn med allt vad det innebär… Men inte f*n åker man och lämnar tillbaka barnet?

Något annat jag inte kan förstå hur folk tänker är detta kring den Svenska flaggan, man vågar knappt nämna att man är stolt att vara Svensk och visa upp en Svensk flagga utan att bli kallad rasist. (Nu har inte jag personligen blivit kallad rasist, vill punktera detta) jag är stolt att vara Svensk för det är i Sverige jag är född i och det är här jag bor, varför skulle jag inte vara stolt över att bo i Sverige? Att jag är stolt över att vara Svensk handlar inte det minsta om att jag inte gillar andra länder och människor från andra nationaliteter. Jag gillar Svenska flaggan för det är en symbol för landet jag bor i.

(En gammal bild ur mitt fotoarkiv)

Sedan detta att Skåne ska vara mera rasistiskt än i övriga Sverige? Varför? Tar till exempel inte Malmö emot tillräckligt många flyktingar och invandrare? På 80-talet var det någon i Sjöbo som gick ut med en massa trams om invandrare, men hur länge sedan var det 80-talet?! Nyligen var det även prat i Vellinge om att de inte ville ta emot ensamkommande flyktingbarn… Det som uttalas i media är tydligen sådant som gäller alla?! Deras uttalanden får dem själva stå för anser jag. Det som gjorde mig upprörd var att i ett inslag i Sydnytt här om dagen om just att Skåne skulle vara mer rasistisk än övriga Sverige, var att en Stockholmare på frågan om Vad h*n tyckte om Skåne, svarade att ”dem är lite rasistiska och dessutom la till och jag står för mitt ord”… Jag bor i Skåne men jag är inte det minsta rasistisk, jag kände mig riktigt förolämpad av personens uttalande! Jag tvivlar på att personen ens har besökt Skåne, för då hade h*n inte svarat så.

Varför är det så att om någon gör ett mindre lyckat uttalande eller gör något dumt, då dras alla över en kam.

Jag var bara tvungen att skriva av mig…