20.Okt.2010
av PIPPI
Vad är skillnaden egentligen
Har ofta ställt mig frågan om var skillnaden mellan att vara sjuk i en psykisk sjukdom som ex. jag har och att ha en fysisk sjukdom. Upplever ofta att att personer undviker mig för jag har en psykisk sjukdom eftersom jag kan har mina dåliga dagar och att jag såklart inte är lätt att ha med att göra just dessa dagarna. Men bara för att jag har en sjukdom som ger mig ångest är jag inte knäpp eller galen i huvudet.
Detta med skillnaden mellan att ha en psykisk sjukdom och att ha en fysisk sjukdom/skada har blivit mycket påtaglig för mig de senaste dagarna, eftersom min man var med om en arbetsplats olycka i måndags där han krossade sitt ringfinger på högra handen. Det var en öppen fraktur och benet i övre delen av fingret har krossat till små bitar. Eftersom det är så illa skadat är det oklart om det kan bli helt bra igen, men vi hoppas såklart att det kommer att bli helt återställt. Min man är vänsterhänt och ringfingret är inte ”så” viktigt finger, men man vill såklart att alla fingrarna ska fungera som de ska.
Telefonen har minst sagt gått varm här hemma sedan i måndags och alla telefonsamtalen är såklart till min man, alla undrar hur han mår och hur det är med hans finger.
Aldrig under mina 6 år som sjukskriven har någon ringt mig (då menar jag kollegor och arbetsgivare) för att fråga hur jag mår. Ingen ”krya på dig” hälsning alls
Jag unnar verkligen min man all omtanke som han får från sina kollegor, det är inte det det handlar om. Men varför inte ringa till någon och fråga hur den mår även om man har en psykisk sjukdom? Ett telefonsamtal betyder oerhört mycket om man har en dålig dag.
Hade jag brutit ett ben hade folk mera engagerat sig.
Idag är jag mycket ledsen på grund av allt detta – Känner mig mindre värd.
Jag köper inte ursäkten att det är stressigt på ett jobb att dem inte hinner bry sig och ringa. Bry man sig om någon tar man sig tid så enkelt är det!
Postad i Blogg,Foto,Skada | 19 kommentarer
19 kommentarer
Kommentera
Läs detta innan du skriver!
» Alla kommentarer granskas innan de blir godkända.
» Jag svarar oftast på kommentarer här, inte i din blogg. (Svaret kommer som mail till dig.)
» Kommentarer om elakheter, bloglovin, div. reklam, tävlingar och frågestunder raderas.
» Alla foton är tagna av mig. Vill du låna/köpa? Kontakta mig i så fall.
« Malmö | Hjälp mig att hjälpa! »
Pippi | Amatör fotograf | Nikon D90 |
Åh, jag förstår dig så väl, har inte själv råkat ut för det men jag minns en gång när vi var några hundägare som träffades och diskuterade veterinärer, en av ”damerna” påpekade att min veterinär ville hon inte gå till, ”hon hade ju haft en psykisk sjukdom”.
Det är en halv evighet sen men jag tänker ofta på det.
Varm kram,
Annette
Ja jag har också funderat på det där, Tror många gånger att man upplevs som ”knäpp” av de som verkligen inte varit i situationen själv. Vilket gör mig jävligt arg för då har man ingen empati. Jag förstår precis hur du menar för det var samma sak när jag var hemma med depression. Man behöver inte kunna sätta sig in i det, för det är svårt är man inte själv varit i situationen men att försöka förstå och stötta det hör till vanligt hyfs. Tycker det är jättedåligt av dina arbetskamrater etc som aldrig hört av sig till dig. Oerhört dåligt faktiskt!
Du vet att jag finns här vännen om du behöver prata och skriva av dig! Always!
KRAMAR
Åh, hva fint og sant du skriver, sendt en blomst, en hilsen, brev eller samtal, mens man lever……
Det er som din sykdom ikke syns, du ser frisk ut. Du forstår hva jeg mener?
Jeg forstår dine følelser idag.
Men det er så stresset vårt samfunn idag, så man har knapt tid til og leve! Man bare er……
Jeg sender klemmer og krya på tanker til dere begge to
Håller med…de är som ingen bryr sig el kanske vet va dom ska säga när man mår dåligt själsligt..o de kan göra mig besviken med…fast dom vet så frågar som inte ens en gång.:(
För mig är det en självklarhet att höra av mig till mina kollegor som är långtidssjukskrivna – framför allt är det arbetsgivarens skyldighet att höra av sig till sina anställda med jämna mellanrum och höra hur det är och uppmuntra till att komma på besök för att det sen ska bli enklare att komma tebax efter sin sjukdom/frånvaro.
Tycker det är horribelt som de behandlat dig.
Stor kram till mannen och jag hoppas att han blir återställd.
Kramis
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Det var en himla skillnad mellan hur jag blev behandlad när jag bröt benet, som första gången jag blev sjukskriven för ångest. När jag bröt benet så blev jag så himla ompysslad och folk ringde och hörde av sig hela tiden. Men det är aldrig någon som frågar om hur det är med ångesten eller om jag behöver hjälp med något pga att jag mår dåligt. Bara för att det inte syns lika bra på utsidan som ett gips behöver det inte betyda att det inte är något.
Jag tror tyvärr att många inte har en aning om hur dom skall tackla en människa som är psykiskt sjuk. Man vet inte vad man skall säga och väljer kanske att inte säga något alls istället.
Förstår precis vad du känner vännen. Självklart är du inte mindre värd bara för att du inte har en fysisk sjukdom. Det är lika ”illa” med psykiska som fysiska.
Jag är själv på väg dit du är och har varit länge. Varför vet jag men hur jag skall ta mig ur det vet jag inte
Som tur är har jag underbar familj och goa vänner som varje dag bryr sig om mig.
Jag finns inte hos dig men bryr mig det gör jag. Behöver du prata nån gång är det bara att höra dig vännen glöm inte det!!!!
Pippi svarar:
Beklagar att du är på väg dit jag har befunnit mig, jag vill inte någon ska befinna sig där och jag hoppas verkligen du slipper. Har tyvärr inga tips att komma med. Sjukvården har inte direkt varit pigg på att hjälpa mig heller. Det som har hjälp mig enormt mycket är min viktminskning och jag har arbetat mycket med mig själv. Det gäller att vakna upp och försöka hitta ett sätt att hantera ångesten på egen hand. Att ta maken över ångesten, att inte låta den styra över ditt liv. Jag har alltid ångest, men jag kan numera vara glad och lycklig trots det många gånger – men jag har långt kvar innan jag har besegrat min ångest. Jag kämpar vidare.
Många kramar
Jättefint skrivet och allt stämmer som du skriver väldigt konstigt egentligen men jag tycker alla är lika värda oavsett sjukdom finns här för dig Gumman hoppas att han snart blir bra i fingret och att den blir helt återställld
Kramizar på dig vännen
Inne och kikar till er lite. Lilla maken då. Stackars fingret. Hoppas verkligen det är äkta omtanke kollegorna visar och inte bara att dom ringer för att indirekt få veta när han är på banan igen…Hm.
Ta den tid det tar S. Tänk på dig själv.
Kraaam från mig till er.
Tror många känner igen sig i det du skriver. En fysisk skada eller sjukdom är ju mer synlig. En psykisk sjukdom är ju dold. Den syns inte utanpå. Många gånger handlar det kanske mest om okunskap, rädsla… att man inte riktigt vet hur man ska hantera det. En fysisk sjukdom kan man ju oftast behandla ”enklare” och man kan ju även mer synligt kanske se resultat på att man blir bättre el. sämre. Men sen är det nog också så att om man blir borta en längre period så blir man mer och mer bortglömd. Oavsett vad det beror på att man är borta…. Känner ju igen det där från när min man var långtidssjukskriven. Det var inte alls ofta nån som ringde hem hit och hörde hur det var med honom, bjöd med honom på middagar eller möten osv. Ett litet telefonsamtal eller vad som helst, lite omtanke…
Nämen AJ hua vad läskigt. Massa tankar och kramar till er och hoppas att hans finger går att återställa och bli bra igen.
Jaa du vad skillnaden är förstår jag inte heller. Att bry sig om andra är något jag tycker är något alla borde ha fått lärt sig i sin uppväxt. Jag menar andra vill att folk ska bry sig om dom vare sig dom är förkylda, brutit benet eller är psykiskt sjuk. Varför ger man då inte samma tillbaka?
Jag tycker det är fruktansvärt så som dom på ditt jobb behandlat dig och lika så sjukvården i övrigt.
Men sjukvården är tyvärr som den är. Hur man ska göra där för att få hjälp vet i sjutton om jag ska vara ärlig. Det är som vi brukar säga. Man behöver vara frisk för att orka kämpa för sig sak, sin rätt till hjälp och vård.
Massa tankar och kramar
Ja det är bra konstigt egentligen, speciellt att ingen hört av sig till dig. Din arbetsledare/närmsta chef om det är samma, borde ju ha hört av sig till dig med jämna mellanrum, i alla fall de första åren.
Det borde ju inte vara skillnad, men ibland kan man undrar om det inte är skillnad på män och kvinnor också när de är sjuka. Jag får den uppfattning att det är mer synd om en man som är sjuk, eller?! Ialla fall får jag den uppfattningen här hos mig.
Jag hoppas att ni blir arbetsföra båda två inom en snar framtid.
Kramizar!
//
Jag förstår dig faktiskt väldigt mycket.
Min mamma fick en stroke förra året som gjorde att hennes ben inte gick att röra, men också att hon blev mycket mer känslig för ljud och stress, mer ”överkänslig” när jobbiga saker händer, osv.
Alla var helt skräckslagna över att hon fått en hjärnblödning och tyckte att det var superhemskt att hon inte kunde röra benet. Benet är (nästan, hon har lite problem med att sparka av sig en träsko t ex) precis som innan hjärnblödningen efter uppträningen. Men när benet väl var upptränat och fungerade igen trodde alla att hon var frisk och när hon kom tillbaka till jobbet och började gå upp i procent blev hon sjuk av stressen. Hennes hjärna klarade helt enkelt inte av stressen det blev på hennes arbete. Men de där sakerna är det liksom ingen som direkt ”ser” och därför blev det enormt mycket svårare. Benet tyckte alla jättesynd om henne för att hon inte kunde röra, men som hon själv säger, benet var inte alls lika hemskt som det där med stressen och ljudkänsligheten. Vilket vi märkt varit väldigt svårt för folk att förstå. De allra flesta på hennes arbetsplats och liknande trodde att anledningen till att hon inte skulle ha stress var att hon inte skulle få en ny hjärnblödning, och ansåg att i så fall var det väl dem som inte skulle ha det stressigt ungefär. Eftersom de ju trots allt borde ha större risk för det än hon som nu var helt undersökt. Men så var ju inte riktigt fallet. Anledningen till att mamma inte ska utsättas för stress eller för hög ljudvolym är helt enkelt att hon blir sjuk och mår enormt dåligt några timmar/en dag efteråt.
Men det var benet som alla tyckte synd om henne för. Sedan kanske det här efteråt iofs var lite ”svårare att förstå sig på”, men det är ju inte precis någon som tyckt att det är jättesynd om henne för att hon inte tål höga ljud eller stress . Det är faktiskt ganska få som verkligen respekterat att hon har svårt för höga ljud (trots att de blivit informerade om detta) och inte ”tror på” att hon verkligen blir sjuk av det. Nu är det dock bättre i och med att hennes hjärna återhämtar sig mer och mer.
Nåja, det jag försökte komma fram till med mitt mils långa inlägg är att folk tyckte synd om henne och kom med blommor för att hon inte kunde röra benet. Att hon blev överkänslig för stress och hög ljudvolym var det ingen som tyckte synd om henne för (mer än typ jag och pappa), även om det var värre än att inte kunna röra benet.
Pippi svarar:
Jag förstår din mamma precis. Har har också problem med stress och höga ljud
Försåtr precis vad du menar… Kram Sara
Hej!
Vilken härlig blogg du har !
Är lite nyfiken, vad är det för psykisksjukdom du lider utav ?
Kram / Nathalie
Pippi svarar:
Jag har Generaliserat ångestsyndrom (GAD) , kortfattat är det att jag har ständig överdriven ångest och oro
MYCKET BRA skrivet!!! Och helt klart tänkvärt!!!