pippibears.se

Igår var jag jag och shoppade på New yorker och på Gina Tricot

BH köpt på New yorker

Kjol köpt på New yorker

Dagens outfit. Tröja köpt på New yorker och leggings från Gina Tricot

I lördags var vi hos mina svärföräldrar, svärfar hade fyllt år tidigare i veckan. Vi gick även en liten sväng på stan. Det var lite festligheter på stortorget eftersom det i dagarna blir 300.000 invånare i Malmö

Jag fortsätter gå på mitt stresshanteringsprogram och det fungerar bra. Jag har testat hypnos, och det är verkligen något som skulle passa mig. Jag finner bra avslappning genom detta.

Jag har också haft rehab möte med mitt arbete, företagsläkare och Försäkringskassan. FK vill att jag innan september ska kunna vistas 10 timmar i veckan på min arbetsplats och hon tyckte att jag går för långsamt fram, men hon har säkert inte heller varit i från sitt arbete i 8 år och har inte heller mina problem i sin ryggsäck. Med de nya sjukförsäkringsreglerna kommer jag, om jag inte lyckas komma upp till minst 10 timmar i veckan på min arbetsplats kommer jag att bli utförsäkrad från FK i september och flyttas över till Arbetsförmedningen och vara inskriven där i 3 månader för att sedan på nytt anmäla mig som sjukskriven och få sjukpenning från FK… Jag förstår inte vitsen med att bli utförsäkrad från FK och flyttas över till AF för att sedan börja om från början på FK sedan… Den lilla människan kommer i kläm när sjukvården inte fungerar, hur många år har jag inte tiggt och bett om att få hjälp av psykvården. Mediciner har det inte varit svårt att få utskrivet, men när man vill ha terapi då är det tack och adjö. Jag fick en ny läkare på företagshälsovården och han hade tidigare arbetat inom psykiatrin och han hade slutat arbeta inom psyk eftersom han tyckte de skapade fler sjuka än vad dem botade och han såg mycket brister i vården av mig. Jag är tacksam att jag själv har tagit tag i mitt liv, jag hade aldrig fått någon hjälp av sjukvården. Lär jag mig bara hantera min stress innan den blir så stark att den skapar ångest kan jag leva ett normalt liv.

Från och med idag ska jag testa vara 2 timmar på min arbetsplats. Jag tänker inte låta en massa konstiga regler bestämma över hur fort jag ska öka upp mina timmar, klarar jag komma upp till 10 timmar veckan innan september är det bra, men det går också bra att ta omvägen om AF på 3 månader också. Jag tänker inte pressa mig att göra saker jag känner jag inte klara av. Men mitt mål är att komma upp till 10 timmar på arbetsplatsen det är 25% arbetstid. Och efter 10 timmar räknas det som arbetsträning, under 10 timmar är det socialträning… Jag tycker jag borde kunna klara 10 timmar i veckan. Det är 2 timmar om dagen måndag till fredag. Två timmar låter inte som en lång tid, men det är lång tid när man är på ens arbetsplats… Det är ändå några månader kvar till september och mycket kan hända. Bara dumt att spekulera.

Ha en fin måndag!

Etiketter: Ego, Människa, Shoppat

Det är riktigt kallt ute idag, men det känns OK så länge solen skiner. Jag känner ändå att det går mot våren och jag blir lycklig bara av att veta detta. Det känns nästan som man är född på nytt, har en helt annan energi i kroppen nu än tidigare. Jag är också mera positiv. Ljuset och solen har en mycket stor påverkan på mig, det är svårt att förklara – men så är det…

Eira är en lika stor soldyrkare som jag är

Ha en underbar måndag mina älskade bloggläsare

Etiketter: Birma, Malmö, Natur, Nikon D90

Finns det något härligare än att vakna och upptäcka att solen skiner? Det finns inget bättre sätt att vakna för mig. Jag fylls av positiv energi, direkt. Så underbart!

Det byggs en hel del nytt i min omgivning och det är kul. Detta området heter Gyllins Trädgård.

Jag har börjat promenera igen varje dag, jag går inte någon mil ännu. Men 3 km räcker långt till att börja med. Min sjukgymnast har sagt att man ska promenera i minst 30 minuter varje dag för att må bra. Jag går alltid ”power walk”, och till och med mina töser tycker jag går för fort

Igår var jag och promenerade i Bokskogen, minns inte riktigt när jag promenerade där senast. Det är alltid skönt att komma ut i naturen

Jag satt en stund i vårt uterum och solade mig igår, var så underbart att jag somnade… Strax efter jag hade gått in igen kom mina två yngsta in och berättade att det hade hänt en olycka precis utanför vårt hus

Jag vet inte vad som hände, men troligtvis blev föraren bländad av solen och körde in i en lyktstolpe. Ungarna tyckte det var intressant och titta på räddningsarbetet. Kändes lite konstigt att det hände precis utanför vårt hus…

Lite senare gick jag lite ute i Västra hamnen. Jag älskar att promenera där, har börjat tycka mer och mer om detta området.

Jag har börjat gå på ett stresshanteringsprogram och det är mycket bra. Jag träffar en arbetsterapeut och det jag gör tillsammans med henne påminner mycket om KBT (Kognitiv beteendeterapi) och det har jag bra erfarenhet av från tidigare. Jag träffar också en sjukgymnast. Jag har lärt mig att andas i trekant, man ska andas in och räkna sakta till 3, sedan andas ut och räkna till 3 och slutligen hålla andan och räkna till 3. Sedan gör an om övningen. Det är svårt för mig, jag andas bara med bröstet och då blir man stressad. Man ska andas med magen, dvs med djupa andetag. Andas man ut lika mycket koldioxid som man andas in syre. Jag har ett överskott på syre, eftersom jag andas med bröstet… Senast jag var hos sjukgymnasten gjorde hon hypnos på mig. Jag har inte trott så mycket på det tidigare, men skulle jag gärna vilja göra i fortsättningen. Jag har mycket stress i min kropp och jag fann total avslappning genom hypnosen.

Det fungerar bra med min socialträning på jobbet, på onsdag ska jag ha nytt avstämningsmöte med arbetsgivaren, FK och FHVL så får vi se hur vi ska göra i fortsättningen. Jag känner mig riktigt stolt över att jag har kommit så här långt och att det fungerar bra. Jag har dock problem med stressen, jag känner av när mina kollegor är stressade utan att dem nämner detta. Det är därför bra att jag går på stresshanteringsprogrammet samtidigt, det ger mig bra verktyg att hantera min stress.

Min arbetsterapeut sa att jag har fått biverkning av min sjukdom att jag har gått hemma så länge, att detta har förvärrat mina symptom. Det är just detta jag har sagt hela tiden… hade jag fått rätt hjälp direkt hade jag inte behövt sjunka då djupt in i min sjukdom som jag har gjort. Jag har bara börjat min vandring uppåt, ibland tar jag två steg i taget uppåt ibland blir det några steg tillbaka. Men så länge jag jag fortsätter gå uppåt igen, ju färre blir stegen tillbaka med tiden.

Tack till er alla som har har stöttat mig så här långt, jag vet jag har varit jobbig många gånger – trots detta står ni fortfarande kvar vid min sida. Detta är vad jag kallar äkta vänskap

Många kramar

Etiketter: Byggnad, Malmö, Natur, Nikon D90

Ibland kan det vara svårt att riktigt förstå det, men våren är faktiskt på väg
Igår var det vackert, men kallt väder ute och jag passade på och gå en liten promenad

xxxlutz symbol utanför affären. Har länge tänkt fotografera den, igår hade jag äntligen kameran med mig…

Nästa vecka är fullbokad så när som på en dag… Jag socialtränar på jobbet fortfarande och det går för det mesta riktigt bra. Jag känner i dagsläget misstro att jag kommer kunna återgå till min 75% tjänst i höst, men jag jobbar på det. Alla procent jag kommer klara, är såklart mycket bättre än inga alls. Jag har problem med stressen i dags läget, men jag har kommit i kontakt med Stresshanteringsteamet och ska ha mitt fösta möte med arbetsterapeuten på onsdag och med sjukgymnasten på fredag. Jag måste ge detta en chans också, att lära mig hantera min stress och prioritera saker. Jag har svårt att prioritera och mitt huvud exploderar nästan av allt jag tänker på, vilket är orsaken till att mitt minne är mycket dåligt eftersom min hjärna är fullt upptagen att försöka komma ihåg allt. Allt tar sin tid att lära mig hantera både min ångest, oro och stress. Jag måste bli kvinnan över mina problem och inte låta mina problem få makten över mig längre. Oftast går det mycket bra, andra dagar inte alls bra…

Jag har under senaste tiden inte mått så bra, med min ångest sjukdom – men nu mår jag lite bättre. Jag hoppas det fortsätter gå åt rätt håll och blir bättre och bättre.

Etiketter: Byggnad, Natur

En del av er har frågat hur det går med min socialträning på min arbetsplats, så jag tänkte berätta lite…

Jag testade vara på mitt jobb 1 timme/ veckan i 2 månader och det gick mycket bra fram till jul. Sedan hade jag avstämningsmöte i början av januari och jag föreslog då att jag skulle testa vara på arbetsplatsen 2 ggr/veckan 1 timme i stöten. Enda dagen är jag där på förmiddagen och den andra dagen på eftermiddagen. Jag vet inte vad som har hänt, men sedan årsskiftet har det inte känts bra. Jag blir mycket lätt påverkad av stress, och jag mår dåligt av denna stressen i flera dagar efteråt. Jag upplever dock inte min ångest och oro som ett problem längre, detta har jag nog lärt mig hantera bättre. Just nu är det stressen som är ett mycket stort problem för mig. Men jag måste ge det mer tid. Jag har blivit lovad att gå på stresshantering, men som vanligt lovas det så mycket och sedan händer inget. Jag ska själv ringa och boka tid för stresshanteringen, för jag behöver verkligen gå på detta parallellt med min sociala träning. Jag förstår inte varför sjukvården hela tiden, lovar och lovar och sedan inte håller vad de lovar. Jag är grymt besviken.

Jag tittar inte ofta på nyheterna på TV, men för en tid sedan gjorde jag det och just denna gången tog de upp om andra människors syn på människor som har någon typ av psykisk sjukdom. Det är skrämmande att människor som lever 2011 har denna inställningen. Det var övervägande många som inte ville ha en granne eller en arbetskollega som har någon typ av psykisk sjukdom. Det är med andra ord väldigt många som inte vill ha mig varken som granne eller kollega… Detta på grund av min sjukdom, men min sjukdom är bara en del av mig. Tror människor att jag är farlig, knäpp i huvudet osv bara för att jag har en ångest sjukdom? Jag är precis som alla andra människor, det är bara det att jag har överdrivet mycket ångest, oro och stress inom mig. Men bara för att jag har detta betyder det väl inte att jag är sämre som människa? Det är mycket tabu kring psykiska sjukdomar och det handlar mycket om okunskap att människor tar avstånd från sådana som mig, som har en psykisk sjukdom. Jag har på senare tid varit öppen med min sjukdom, min sjukdom är en del av mig. Vill människor inte acceptera mig som den jag är, ja, då är det deras problem. Jag hjälper varken mig själv eller andra med att tiga om min sjukdom.

Jag och Zammy

Etiketter: Birma, Ego, Människa

Min man och jag har bokat in en ny weekend i Köpenhamn, vi ska dit andra veckan i januari 2011.

Denna bilden tog jag sist vi var i Köpenhamn, i september.

Jag beklagar att mina inlägg verkligen lyser med sin frånvaro här inne. Tiden vill helt enkelt inte räcka till. Jag mår utomordentligt bra och min sociala träning på min arbetsplats går bättre och bättre. Jag har varit där 5 gånger nu. Jag var där senast i torsdags och då hade jag ingen ångest alls innan jag skulle dit, det är ett mycket gott tecken. Jag börjar känna mig mer och mer som en i gänget bland mina arbetskollegor. Jag ska dit nästa gång på onsdag.

Vi har haft ganska mycket snö här i Malmö, men i fredags och i lördags regnade det och då försvann nästan all snö. Nu har det blivit kallare igen.

Igår hade mina två äldsta döttrar dansuppvisning, de går på Street och show dans. De var lika duktiga som alltid.

Vi har renoverat klart i gillestugan i källaren, det har verkligen blivit lyckat. Ett helt nytt extra rum. Det behövs när vi har tre tonårstjejer i huset. Jag lovar ta kort på gillestugan och visa för er. Jag har för övrigt många foton att visa, jag har haft problem att ladda över från kameran till datorn.

Ja, detta var ett livs tecken från mig. Varmt tack till alla er som fortfarande besöker och kommenterar här inne.

Etiketter: Nikon D90, Weekend

Igår vaknade vi upp till ett vinterlandskap även här nere i Malmö. Jag är ingen älskare av vinter och snö, men jag föredrar snö på vintern än regn (vintrarna i Malmö brukar oftast bestå av regn, regn och åter regn).

I tisdags var jag på socialträning på mitt arbete och jag måste säga att det går bättre och bättre att ta mig dit. Det var först 1½-2 timmar innan jag skulle dit som ångesten flög över mig och jag mådde riktigt dåligt… men jag tog mig ändå till jobbet och var där 1 timme. Ångesten släpper när jag väl har tagit mig till jobbet, vet det låter galet att jag har sådan stark ångest att ta mig dit när jag vet att det kommer gå bra… Det är inte alltid man förstår sin egna kroppsreaktioner… Nästa sociala träning är på torsdag nästa vecka.

Jag kan tyvärr inte ladda över mina foton från kameran till min PC, så ni får stå ut med inlägg utan foton ett tag. Vet det är tråkigt, men det blir så här tills jag har fått tummarna loss och installerat grafikprogram på min bärbara (använder den mest numera)

Ja, detta var ett nytt livtecken från mig… Jag beklagar att jag är dålig på att både blogga och att besöka tillbaka hos er, men jag älskar er alla och jag mår överlag bättre än vad jag någonsin har gjort!!

Hoppas alla mina kära bloggläsare mår bra och ni får ha det så bra så länge!

Hallå någon hemma i denna bloggen?
Jo, då jag finns här och mår bra. Det är bara det att jag har tappat inspirationen att blogga. Nej, jag kommer inte sluta blogga, mig slipper ni inte undan så lätt. Jag uppdaterar när jag har något att berätta eller visa. Det kanske inte blir uppdateringar varje dag.

I torsdags var jag och socialtränade på mitt arbete igen. Det gick oväntat bra för att bara vara andra gången. Jag hade inte så djup ångest dagarna innan och inte heller timmarna innan jag skulle det. Det kom istället över mig när jag cyklade dit. Som ni redan vet, kommer jag långt på min vilja. Andades djupa andetag. Denna gången var jag där i 60 minuter.

Nästa sociala träning är på tisdag…

Igår snöade det i Malmö, dem har lova mera snö och temperatur ner mot 15 minus *burr*

Igår var jag på min första sociala träning på mitt arbete. Det gick så klart jätte bra när jag väl hade kommit till jobbet, men att ta mig det var minsann inte lätt. Hade min ångest fått bestämma hade jag inte kommit dit alls, för det krävdes oerhört mycket vilja från min att ta mig till arbetsplatsen. Natten innan hade jag max sovit 2 timmar och tiden innan jag skulle iväg hade jag panik och för att inte tala om hur jobbigt det var att cykla dit. Försökte göra avslappning och andas lugnt, men det var inte lätt…

Det gick som sagt bra när jag väl kommit dit och jag hade sagt till mig själv att jag skulle vara där i minst 30 minuter innan jag skulle gå hem igen. Jag stannade i 45 minuter, så jag var stolt över mig själv. Det var trevligt att vara där, vet ju att mina arbetskollegor bara vill mig väl, känns så löjligt att må som jag gör för en sådan enkel sak… Men ibland reagerar kroppen på ett sätt man inte kan förstå. Att vara ifrån arbetsmarknaden i 8 år, är såklart inte lätt att komma tillbaka speciellt inte om man har en ångestsjukdom som jag har. Man får ta mussteg och sakta återanpassa sig, jag tror det kommer gå bra bara viljan finns – och jag har viljan.

Nästa sociala träning är på onsdag

Gick bra igår på mitt avstämningsmöte på mitt arbete, där det var en massa andra personer med. Kändes lite konstigt att alla dessa var på detta mötet på grund av m i g. Det kändes så ”där” att gå dit eftersom jag mått dåligt under så många år, utan att direkt fått någon hjälp av sjukvården. Är precis som att har man en psykisk sjukdom då är man lägre prioriterad. Ingen har haft några större förhoppningar att jag ska kunna återgå till arbetsmarknaden, men jag överraskade personerna igår med att visa upp en helt ”ny” Pippi. Det ger mig chans att börja social träna på min arbetsplats, med början i november. Kommer såklart att bli tufft resa tillbaka, men jag har viljan. Samma vilja jag hade när jag påbörjade min viktminskning, jag tror att jag kommer klara att börja arbeta också – bara jag får ta det i min takt och utan att ha en masa prestationskrav på mig. Sedan är det såklart mycket beroende på hur jag blir bemött på min arbetsplats. Självklart betvivlar jag om detta verkligen kommer att lyckas, men jag måste ge det en chans och jag tycker att socialträning på arbetsplatsen är ett lagom stort första steg. Kan tänkas att jag kommer må dåligt och inte orka blogga så mycket när jag är mitt uppe i min socialträning, men den dagen den sorgen. Känns trots allt bra att ha kommit så här långt. Jag har gått hemma i jätte många år och har inte mått bra av det heller, så det är ju att välja mellan pest och kolera. Känns såklart bättre att försöka kunna arbeta och känna att jag gör någon nytt än att bara sitta hemma och tycka synd om mig själv. Min ångest och oro kommer jag alltid att få leva med vare sig jag vill det eller inte, bara att acceptera. Det är en del av mig.

Jag tycker om fredagar för då har man hela helgen framför sig. Vad har ni för planer för helgen? Vi har inget utöver det vanliga inplanerat, yngsta dottern tränar badminton på lördag och sonen har simskola på söndag. Jo, förresten vi har planerat in vår 10 km promenad i morgon förmiddag – var tvungna att bestämma en dag och tid för annars kommer det bara annat mellan. Det är nu 1½ vecka sedan vi promenerade milen senast och det är inte alls bra. Vägde mig i morse och jag hade gått upp 0,5 kg på drygt 2 veckor… Det är såklart svårt att ligga på en och samma vikt hela tiden och så länge jag inte väger över 60 kg är jag helt nöjd. Idag vägde jag 57,8 kg. Jag känner att jag hittat mitt nya sundare liv och jag tänker inte direkt på vad jag äter längre.

Jag och min katt Zammy

Jag scrappade ett kort för ett tag sedan till min dotter som fyllde 18 år i måndags, visade kortet tillsammans med de andra sakerna hon fick men jag tänkte visa kortet för sig själv nu.

Jag har tappat mycket av min inspiration att hålla på med scrapbooking, förr kunde jag sitta i timmar och göra det ena kortet efter det andra. Det var som terapi för mig, mycket avkopplande att sitta och pyssla. Allt har sina perioder, just nu är inte scrapbooking något högt prioriterat hos mig. Fast det är snart dags för fler födelsedagar i familjen och då blir det såklart att jag sätter mig och gör kort till dem. För har man brist på inspiration är det ändå lite lättare att göra kort när man vet vem kortet ska vara till.

Idag är det en ganska tråkig dag, vädret är grått grått och åter grått. Regnade lite när jag cyklade med sonen till skolan.

Jag mår bättre idag. Anl. till att jag mådde dåligt igår var att jag skulle träffa läkare, jag har ingen bra erfarenhet alls av sjukvården. Ingen inom sjukvården kan slå sig på bröstet och tänka att jag har hjälpt Pippi att nå dit där hon befinner sig idag. Nä, för det är helt och hållet jag själv som har nått hit. Det har varit ett rent helvete att få hjälp av sjukvården jag har bara blivit skickad hit och dit och tillbaka igen och gud vet allt. Inte blev jag mycket bättre av att träffa nya hela tiden. Jag blir upprörd när jag tänker på det… Fast jag vinner inget på att gå omkring och vara bitter för att jag har förlorat ca 7 år på att inte ha fått rätt hjälp av sjukvården så att jag hade kunnat blivit bra/bättre mycket fortare. Jag är tacksam att jag själv har vaknat upp och tagit mig dit där jag är idag. Jag är inte längre den som ber om ursäkt att jag finns, folk får ta mig för den jag är helt enkelt. Duger jag inte som jag är, ja då är det ju dem det är synd om.

Läkare besöket igår gick bra. Förhoppningsvis kan jag börja med socialträning på min arbetsplats inom en snar framtid. Kommer såklart bli tufft efter många års frånvaro, men jag måste få ges chans att testa – hur kan man annars veta om jag klarar av det eller inte. Jag ska även bli kallad till en sjukgymnast och en arbetsterapeut, de ska hjälpa mig med stresshanteringen.

Jag har mycket att berätta kring min sjukdom, hur sjukvården har behandlat mig osv osv. men jag vill helst lägga detta jobbiga bakom mig och istället blicka framåt. Är det någon av er som inte har följt mig under mina jobbiga år som undrar över något speciellt är ni alltid välkomna att fråga.

Det går inte att jämför mig med den jag var för 1-2 år sedan, med hur jag är idag. Jag brukar likna det med att jag var förpuppad under ca 7 år och att jag nu har kläckts till en vacker fjäril (fast vacker och vacker är jag väl inte, men ni förstår nog…). Förr existerade jag bara, jag levde inte – idag både existerar och lever jag till 200%!

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fick igår när jag mådde dåligt. Ni är mer än guld värda

Jag ligger som vanligt efter med att godkänna kommentarer och besöka tillbaka, jag besöker alltid tillbaka förr eller senare. Det är viktigt för mig att besöka tillbaka.

Ha en riktigt fin fredag alla mina fina bloggläsare

Etiketter: Birma, Ego, Människa, Nikon D90, Pentax Optio M50

Ett par klick och man är X hundralappar fattigare… Ja, jag har nätshoppat på Ellos. Med tanke på min tidigare fetma har jag rent av avskytt att handla kläder till mig själv, mina kläder gick därför att räkna upp på mina tio fingrar. Nu sedan jag kan ha kläder i storlek 38/40 har det blivit kul att shoppa kläder. Tidigare hade valde jag att köpa kläder som dolde min kropp, numera vill jag framhäva dem genom att ha åtsittande och tighta kläder. Det när något helt nytt för mig att kunna ha sådana kläder, har alltid tyckt sådana kläder är snygga – men aldrig för mitt liv kunnat tro att j a g en dag skulle kunna ha det på mig…

Här är kläderna jag snart kommer att få hem genom posten

(Beställde en likadan BH fast vit också)

Idag var det riktigt riktigt kallt när jag cyklade med min son till skolan. Glömde ta på mig vantar och mina händer blev som isbitar. Idag skiner i alla fall solen och skiner bara solen så kan jag stå ut med kyla och blåst. Solen gör mig lycklig och positiv. Igår var det mulet och jag mådde inte alls bra. Ångesten var inte snäll mot mig igår, idag känns det lite lättare.

Min outfit för dagen (Bilden blev lite suddig, men ni ser nog ändå hur mina kläder ser ut…)

Är så glad över alla mina mellan 150-200 besökare som kikar in i min blogg varje dag, ni får mig att bli inspirerad att fortsätta blogga. Blir ännu mer inspirerad ifall ni lämnar en rad eller två efter er så jag kan besöka er tillbaka. Ni vet väl att ni kan gilla min blogg på facebook? Om inte, så finns det en gilla knapp till detta i min meny.

Funderar lite på att snart ha en utlottning att vara veckans blogg här i min blogg, är det någon som är intresserad av det? I så fall hade jag tänkt ha en bild länk högst upp i min högra meny till den som är min veckans blogg. Ja, det är bara en fundering jag haft… All reklam av sin egna blogg är väl alltid välkommet?

Mycket kärlek till er

Etiketter: Ego, Outfit, Pentax Optio M50, Shoppat

Något som jag tycker är bra, är att dem har en skoldagbok på sonens skola där dem skriver in läxor och annat som har med skolan att göra.

Något annat jag också tycker är bra, är att ”hembrev” skickas via mail. Då slipper barnen komma ihåg att lämna och man sparar dessutom på miljön, i och med att det inte behövs skrivas ut på papper.

Idag har sonen och yngsta dottern studiedag, trots detta sitter jag här själv ändå. För sonen är på fritids och dottern är hos kompis, hon sov hos kompisen i natt. Hon har fått ”dilla” på sistone att sova över, har blivit ofta på sistone. Jag är glad hon har kompisar hon trivs med – är hon glad och lyckligt, så är jag det också.

Igår promenerade min man och jag 10 km. Var två veckor sedan vi gick senast, jag var förkyld förra veckan och vågade inte anstränga mig så mycket. Inte klokt vad man tappar konditionen fort och igår kändes en mil jätte långt. Idag har jag ordentligt med träningsvärk i benen, men jag vet ju att det är för en god saks skull. Trots att jag inte motionerade alls förra veckan och dessutom åt chips i helgen gick jag ”bara” upp 0.1 kg, jag håller mig fortfarande under 60 kg. Jag väger 58 kg nu, har 2 kg kvar att gå ner – men känner ingen panik. Jag behöver inte längre tänka på vad jag äter, för jag äter mindre än tidigare (då jag var kraftig). Jag äter tills jag blir mätt. Min magsäck har kanske krympt, vad vet jag… jag brukar inte gå och vara hungrig mellan måltiderna och det är toppen bra, för det har tyckt varit jobbigt att vara hungrig/sugen på något gott och inte fått äta. Jag tänker såklart på min vikt och allt detta runt den, när jag äter onyttigt jag måste få unna mig gott jag också, men jag vräker inte i mig och jag åter det inte varje dag och inte varje helg heller. Godis har jag tröttnat på, är mest chips med dip jag äter ibland – mycket fett i det där…

Jag mår toppen bra med min ”nya” kropp, är nöjd med hur jag ser ut. Trodde aldrig jag skulle kunna skriva det, men det är sant. Eftersom jag har vantrivts med min stora kropp under många år, känns det mycket befriande att idag kunna se mig själv i spegeln och gilla det jag ser – förr tittade jag sällan i spegeln för jag avskydde min spegelbild… Ni har jag inte gått och blivit självkär, men jag tror att ni som själva har gått ner/upp i vikt förstår vad jag menar… Det är liksom en helt annan människa man ser i spegeln. Sedan att man får höra beröm för sin prestation gör ju att man bli stolt och självförtroende växer. Jag har aldrig haft något självförtroende, inget värt att orda om i alla fall – idag ber jag inte om ursäkt för att jag finns längre.

Liknar min utveckling med en fjäril, jag har varit både larv och puppa – numera är jag en fjäril.

Jag tror jag har gått igenom en livskris också under mina jobbiga år, tror inte allt beror på min sons plötsliga födelse i graviditetsvecka 25 för snart 8 år sedan. Flera av er som följer min blogg, har följt mig under alla mina jobbiga år – beundrar er att ni fortfarande finns krav hos mig. Jag har säkert inte varit en lätt människa att ha att göra med, jag har varit varit nere i helvetet och vänt och jag såg nog på det mesta med negativa ögon. Idag är jag en positiv människa, även om livet alltid har sina upp och ner gångar känner jag att det är så mycket lättare att klara sig igenom de jobbiga dagarna om man ändå försöker hitta det positiva även i det jobbiga. Jag önskar ingen att må så dåligt som jag har gjort under alla dessa åren, men själv skulle jag inte vilja låta åren vara ogjorda för utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag har som sagt fortfarande jobbiga dagar, med ångest och oro, men jag vet att jag har mått så mycket sämre och jag har bestämt mig en gång för alla att det är jag som ska styra över ångesten och inte tvärtom. Ibland lyckas jag, ibland inte – men jag jobba på att stå emot ångesten mer och mer.

Kärlek till er

Etiketter: Detalj, Nikon D90

Idag har jag fint sällskap vid datorn. Zammy har lagt sig vid min dator. Ett mycket poppis ställe att ligga på för katterna, ibland vill bägge ligga där (men det går ju inte, tyvärr)

Idag har sonen ”skoljogg”, dem skulle åka ut till bokskogen i Torup och vara där. Var inte helt lovande väder i morse när han skulle till skolan, men nu har det klarnat upp och den härligt underbara solen kikar också fram då och då. Om det tvunget måste regna kan det vänta med det tills i morgon, om jag får bestämma

Hoppas ni alla mår toppen. Själv mår jag ”så där” idag, men försöker ändå se positivt inget blir bättre av att jag går och dra täcket över mig. Erkänner att det inte är jätte enkelt att vara positiv alla gånger, men försöka duger.

Är jätte glad att ni mina underbara bloggläsare finns här och gör mig alltid lika glad över era fina kommentarer, vad skulle jag har gjort utan er

Etiketter: Birma, Djur, Nikon D90

Jag har aldrig plockat svamp, men jag har förstått att det är ett bra svamp år i år. För en tid sedan när min man och jag var och promenerade 10 km i bokskogen i Torup mötte vi många svampplockare på vägen och dem hade sina kassar och korgar fulla med svamp.

Finns gott om svamp i vår trädgård också, där vi har haft fruktträd tidigare…

Idag känner jag mig ovanligt positiv, glad och lycklig. Känns som jag åter är på ”banan” igen, så att säga. Efter många många år då jag inte alls har mått speciellt bra. Det är först nu jag har insett hur dåligt jag har mått under de senaste åren, har väl varit nere i helvetet och vänt. Det är som dag och natt hur jag mådde för bara ett år sedan. Vet inte riktigt vad som har hänt som har fått mig att komma dit där jag är idag. Mycket handlar såklart om min stora viktnedgång och att jag i och med detta har fått ett helt annat självförtroende, jag stänger inte inne mig längre utan vågar gå ut för jag skäms inte längre över hur jag ser ut. Idag är jag nöjd med min kropp och mitt utseende. Sedan har allt annat jobbigt liksom försvunnit på vägen – ja, jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig egentligen. Känner i alla fall att jag är som en helt ny människa, en som är positiv och som ser ljust på framtiden. Mycket talar för att jag kommer att delta i socialträning inom kort. Jag har varit sjukskriven i 8 år snart och då är det inte bara att börja arbetsträna från en dag till en annan. Känns bra att börja med att vara social och komma ut och träffa andra, utan att ha krav på mig att jag måste prestera något speciellt – det räcker bara att jag tar mig dit jag ska vara för att vara social. Målet är att jag om ett år ska kunna börja arbetsträna så smått. Fortsätter min positiva utveckling som den har gjort under hela 2010 kommer min arbetsträning också att gå bra, sedan hur många procent jag kommer att kunna arbeta känns mindre viktigt det är de procenten jag klarar av som är viktiga – de övriga (om det blir några över som jag inte klarar av) kommer jag att få stadigvarande sjukersättning för. Känns så bra att veta vad som kommer hända med mig och att det finns en plan, alla mina 8 år som sjukskriven har bara år lagts till år utan någon planering alls och det gillar jag inte. Finns flera dörrar öppna för mig, skulle inte den ena vägen gå så finns det andra vägar att gå istället.

Idag får ni en varm kram från en glad Pippi

Etiketter: Natur, Nikon D90